Småländska Blenda

Jag måste börja med att säga att jag så tacksam för att vi i det här landet har en sjukvård som faktiskt fungerar när vi behöver den! De har för små resurser och låga löner, men de gör ett fantastiskt jobb! Den 20 feb var jag hos läkaren i den närbelägna staden (dock inte närmaste) för att få tid för operation av de gamla kända gallstenarna. Kändes skönt att få till det, hade en hel del problem. Väl kommen till jobbet kom nästa anfall......  Sven kom så småningom och skjutsade hem mig, sen blev det inte mer jobbat den veckan. Anfall på anfall avlöste varandra, ont och eländigt, ingen aptit och trött förståss. På söndagen stod jag inte ut längre utan vi åkte till skuten. Beredde oss på lååååång väntan, men kom in hyfsat fort eftersom jag hade så ont. Prover togs och läkaren var inte nöjd med dom, alldeles för höga levervärden. Jag skrevs in på avd 70 och fick en säng och en plats på salen.  Va rätt trött faktiskt.... Vaknar på måndagmorron av att dörren slås upp - god morron, dags för provtagning! Ok det lät ju bra......  Om man inte är svårstucken.... Vilket jag är.......   Men det är klart att man måste vara fastande om man får anfall av att äta, och kanske kanske kommer att bli opererad under dan. Så stucken måste man bli. Ja så går dagen och fram på lunchtid får jag duscha i antiseptiskt medel för det skulle finnas tid för mig senare under eftermiddagen. En svag bävan börjar göra sig påmind. Ujujuj, hur ska jag klara detta, en operation det är ju läskigt ju! Låg i sängen och funderade - egentligen ville jag fly fältet och åka hem, men då skulle jag få svälta för jag skulle inte kunna äta.. Alltså måste jag göra det här.... Men om jag smyger ut bakvägen när de ska hämta mig då kanske de bara tror att jag är på toa......   Men skärp dig nu, du är ju vuxen och du är inte ensam!   Du har ju den där stora trygga handen att stoppa in din lilla darriga i, då går det bra!  Efter operationen har Lilla gumman varit vid min plats och ställt ett kort, lämnat några böcker och en gullig liten nalle. Tack för det! Det värmde! Lite snurrig blir man allt, men efter ett tag kunde jag gå upp och byta till ren rock och rena trosor ( ni vet dom där som går från armhålan till knäna och som man skulle behöva ha hängslen i för att de ska sitta uppe) och gå ett varv i rummet innan jag la mig och snarkade mig genom natten på morfinrus. Så var det ju nästa dag då och Sven hade tagit ledigt från jobbet för att hämta mig och vara med mig första dan. Ja, men först ska du äta var ordern. Ok, gott med frukost! Vill inte ha lunch men äter ändå. Middag nej tack..... Ont igen,, men det ska ju gå över...... Suck......   Ny dag, nya möjligheter! Ny frukost, mår illa vid lunch och vid middag har jag så ont att jag måste få medicin igen...... Suck igen.... Dessutom var värdena inte bra..... Förmodligen hade bukspottkörteln fått en retning och den ska man inte reta då blir den inflammerad... Fasta igen...... Medicin...... Nästa dag är värdena ännu högre..... Då blir det nytt ultraljud! Mycket spänd väntan! Vad skulle det säga?  Ja bukspottkörteln mådde hur bra som helst, den hade inte retat upp sig som tur var, däremot var gallgången inflammerad, därav smärtan. Tack och lov, detta kunde ju ordnas med fasta! Mycket lättad läste jag mig igenom de böcker Lilla gumman kommit med alltmedan droppet sakta letade sig in hos mig. Ny dag igen! Vad ska hända nu? Efter lite tid visade provsvaret att värdet var mindre än hälften från dagen innan och snabbt fastställdes att enda sättet att prova om in inflammationen gått ner var att ÄTA frukost! Och lunch!! Och det höll!  Tretton nålstick, flera kilo lättare och mycket gladare är jag hemma igen! Trött, lite svag men otroligt glad. Nu har vi krupit ner i renbäddade sängar, med god mat i magen. Tacksamma till alla fina människor som hjälpt, stöttat, tröstat, bett och bara funnits där på olika sätt. TACK så jättemycket, och tack för blommor, choklad, besök och telefonsamtal! Det är gott att ha släkt och vänner som bra finns där när livet blir lite svårare än det brukar. Det var nog bra att jag inte smet ut bakvägen utan la min hand där den ska ligga....